torsdag 30 januari 2014

I en omvänd värld - Del 4


Han vaknade upp till det vackra kvittret från småfåglarna. När han öppnade ögonen bredde sig en trädkrona ut sig långt ovanför honom. Löven svajande svagt av samma vind som fick honom att huttra. Hela kroppen ömmade och gjorde ont så fort han rörde sig. När han satte sig upp så krängde världen kraftigt omkring honom. Han såg att skjorta var söndersliten. Byxorna var uppknäppta och smutsiga. En stund så satt han bara där. Han försökte samla ihop sina minnen men de var lika utspridda inom honom som snöflingor är i en vinterstorm. Tillslut så tänkte han på ett namn som återställa tillräckligt inom honom för att kunna röra sig. Steffi! En panikkänsla han aldrig upplevt förr sköt ut som spjut i magen och tvingade honom att nästan vika sig dubbelt. Han kände i fickorna efter sin telefon och hittade den där den skulle vara. Men batteriet hade dött. Tankarna rörde sig sakta och trögt i huvudet, men han förstod det fanns en sak han måste göra: Hitta Steffi. 

Vägen hem gick långsamt. Inte för att han gick långsamt, utan för att världen tycktes ha börjat snurra långsammare. Vad det än var som han hade fått i sig kvällen innan så fanns det antagligen fortfarande kvar inom honom.  Hans kropp kändes som om den tyngdes ned av stenar. Som om gravitationen hade bestämt sig för att suga ned honom till mitten av jorden. Men han tog sig fram. Han visste vad som hade hänt kvällen innan. Han visste, men han ville inte erkänna det för sig själv. Det viktigaste var trots allt nu inte att fundera på vad som hade hänt, det viktigaste var att hitta Steffi. 

Han kom fram till sitt hus, tragglade sig upp för trapporna och skulle precis till att låsa upp dörren, men hittade inte sina nycklar. Han kände sig så trött och sliten att han helt sonika lutade sig mot dörren som överraskande nog svängde upp och han dunsade ned i golvet och han med nöd och näppe att ta emot med händerna. Han tittade upp och såg att nycklarna låg på golvet i hallen framför honom. Han tog sig in i sitt rum och såg att Steffis packning var borta. När han sen kopplade in telefonen i laddaren pep den till tre gånger. Han hade fått två sms från sina föräldrar och ett från Steffi: "Jag tog ett tidigare tåg hem. Jag vill inte prata om det som hände."

Resten av den helgen gick som i en seg mardröm. Han var helt ensam, hans föräldrar skulle inte vara tillbaka fören på måndag. Till en början så intalade han sig att det han visste hade hänt, inte hade hänt. Han låtsades skratta åt hur vild och galen han var som drack så mycket och vaknade upp halvnaken i en park. Men han visste att han ljög för sig själv. Han försökte ringa Steffi ett tjugotal gånger innan han fick ett sms till svar: "Jag vill inte prata om det, snälla låt mig vara."

Största delen av söndagen sov han. Han åt inget, kände ingen hunger. Han låg som i en dvala med täcket draget över sig som en sköld mot verkligheten som tycktes stå och stirra på honom. På måndagsmorgonen tog han på sig som vanligt och gick till skolan som vanligt och satt på alla lektionerna som vanligt. Men hade någon kollat noga så skulle de kunnat konstatera att han inte var där. Det var som om den mänskliga glöden i hans ögon hade slocknat.

Det skulle dröja hela två månader innan han tillslut bröt ihop. Hans föräldrar märkte att det var något. Han spelade som om allt var som det skulle, men en förälder känner av sitt barn. Men han sa inget. Inte fören han fick reda på att Steffi, som inte hade hört av sig sen det sista sms:et, hade ställt sig på en bro några kvarter från sitt hus, och hoppat.

Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar