torsdag 30 januari 2014

I en omvänd värld - Del 4


Han vaknade upp till det vackra kvittret från småfåglarna. När han öppnade ögonen bredde sig en trädkrona ut sig långt ovanför honom. Löven svajande svagt av samma vind som fick honom att huttra. Hela kroppen ömmade och gjorde ont så fort han rörde sig. När han satte sig upp så krängde världen kraftigt omkring honom. Han såg att skjorta var söndersliten. Byxorna var uppknäppta och smutsiga. En stund så satt han bara där. Han försökte samla ihop sina minnen men de var lika utspridda inom honom som snöflingor är i en vinterstorm. Tillslut så tänkte han på ett namn som återställa tillräckligt inom honom för att kunna röra sig. Steffi! En panikkänsla han aldrig upplevt förr sköt ut som spjut i magen och tvingade honom att nästan vika sig dubbelt. Han kände i fickorna efter sin telefon och hittade den där den skulle vara. Men batteriet hade dött. Tankarna rörde sig sakta och trögt i huvudet, men han förstod det fanns en sak han måste göra: Hitta Steffi. 

Vägen hem gick långsamt. Inte för att han gick långsamt, utan för att världen tycktes ha börjat snurra långsammare. Vad det än var som han hade fått i sig kvällen innan så fanns det antagligen fortfarande kvar inom honom.  Hans kropp kändes som om den tyngdes ned av stenar. Som om gravitationen hade bestämt sig för att suga ned honom till mitten av jorden. Men han tog sig fram. Han visste vad som hade hänt kvällen innan. Han visste, men han ville inte erkänna det för sig själv. Det viktigaste var trots allt nu inte att fundera på vad som hade hänt, det viktigaste var att hitta Steffi. 

Han kom fram till sitt hus, tragglade sig upp för trapporna och skulle precis till att låsa upp dörren, men hittade inte sina nycklar. Han kände sig så trött och sliten att han helt sonika lutade sig mot dörren som överraskande nog svängde upp och han dunsade ned i golvet och han med nöd och näppe att ta emot med händerna. Han tittade upp och såg att nycklarna låg på golvet i hallen framför honom. Han tog sig in i sitt rum och såg att Steffis packning var borta. När han sen kopplade in telefonen i laddaren pep den till tre gånger. Han hade fått två sms från sina föräldrar och ett från Steffi: "Jag tog ett tidigare tåg hem. Jag vill inte prata om det som hände."

Resten av den helgen gick som i en seg mardröm. Han var helt ensam, hans föräldrar skulle inte vara tillbaka fören på måndag. Till en början så intalade han sig att det han visste hade hänt, inte hade hänt. Han låtsades skratta åt hur vild och galen han var som drack så mycket och vaknade upp halvnaken i en park. Men han visste att han ljög för sig själv. Han försökte ringa Steffi ett tjugotal gånger innan han fick ett sms till svar: "Jag vill inte prata om det, snälla låt mig vara."

Största delen av söndagen sov han. Han åt inget, kände ingen hunger. Han låg som i en dvala med täcket draget över sig som en sköld mot verkligheten som tycktes stå och stirra på honom. På måndagsmorgonen tog han på sig som vanligt och gick till skolan som vanligt och satt på alla lektionerna som vanligt. Men hade någon kollat noga så skulle de kunnat konstatera att han inte var där. Det var som om den mänskliga glöden i hans ögon hade slocknat.

Det skulle dröja hela två månader innan han tillslut bröt ihop. Hans föräldrar märkte att det var något. Han spelade som om allt var som det skulle, men en förälder känner av sitt barn. Men han sa inget. Inte fören han fick reda på att Steffi, som inte hade hört av sig sen det sista sms:et, hade ställt sig på en bro några kvarter från sitt hus, och hoppat.

Fortsättning följer...

måndag 27 januari 2014

I en omvänd värld - Del 3

Jennifers leende var av den sorten som man kan läsa om i poesi. Johnny hade aldrig tänkt på att hon hade ett så bländande vackert leendet. Tiden verkade faktiskt gå långsammare. Hon särade på läpparna och ett lågt ljud verkade sippra ur dem. Vilket fick Johnny att haja till. "Va?" Sa han med ett kraxande, vilket fick Jennifer att le ännu mer. "Jag sa: Hej, hur mår du?" Johnny harklade sig och svarade tyst att "Jo, det är bra. Själv då?"

Trots att hon redan satt nära honom så kom hon ännu närmre. Jennifers ena hand la sig lätt och nästan nonchalant mot hans lår. Hon verkade inte tänka på det men hela Johnnys väsen verkade skiftade fokus till den där handen som låg på hans lår. Det blev mittpunkten av hans verklighet. "Jag mår bra, känner mig lite frusen bara. Här förresten, jag vill inte ha mer." Hon sträckte fram ett glas vin. "Se så, gullet, drick upp det nu." Johnny tog emot glaset, lite osäker på om det var så klyftigt att dricka ännu mer. Men av någon anledning så ville han göra henne glad, så han tog försiktigt en klunk. Jennifer skrattade. "Kom igen nu, ta en riktig klunk!" Och det gjorde han. 

Några minuter senare så hade Jennifers ena arm förflyttat sig och låg nu bakom nacken på Johnny. Till och från så var Jennifers ansikte så nära honom att han kunde känna värmen från hennes andedräkt smeka hans hud. Vinglaset var tomt och Jennifer tog det ifrån honom med ett leende. När hon ställde glaset på bordet så spred sig en rysning över hans rygg. Mint. Jennifer luktade mint. 

Alla intryck kändes plötsligt överväldigande. Han kunde inte bestämma sig över om Jennifer alldeles nyligen hade ställt bort glaset eller om det hade hade kunnat gått timmar sen det hände. Han hade helt tappat sin tidsuppfattningen. Han kände sig yr i huvudet. Hela tiden var han osäker på vad som hände runt omkring. Jennifer verkade komma närmare och närmare. Hans hjärta verkade dunka hårdare och hårdare. Han genomsyrades av en känsla av obehag. Han kände sig nästan handlingsförlamad. Jennifers mun var bara några centimeter från hans när han blev medveten om att Steffi lät upprörd. 

Han hade hört Steffis röst hela tiden men det var som om den hade blandats ihop med alla andra ljud omkring honom. Men att höra hans röst förankrade honom på något sätt lite mer i verkligheten. Han vände sig om och såg hur Steffi försökte trycka undan två av de andra tjejerna. Steffi sa tydligt att han inte ville, att de skulle flytta på sig, men de slutade inte. Samtidigt kände Johnny hur en hand tog tag om hans haka och vände bort den. Jennifer satt grensle över honom och hon höll hans ansikte i ett hårt grepp. Instinktivt försökte han ta bort hennes händer men så i nästa sekund så var det någon som höll fast dem med.

Paniken började sprida sig genom hans kropp, tungt och kvävande. Han såg inte Steffi längre men han kunde höra hur han skrek, eller rättare sagt att han försökte skrika innan det tvärt skars av. Johnny tyckte att det kändes som att drunkna fast att man var på land, utan vatten. Han försökte kämpa sig loss, men varje rörelse kändes tung och klumpig, rummet började snurra. Han låg på golvet och genom taket kunde han se stjärnhimlen snurra runt, runt, och runt. På något plan registrerade han att hans byxorna togs av och att hans skjorta slets sönder. En myriad av händer verkade kladda på honom överallt, de höll honom hårt och våldsamt. 

Halsen brann och han kunde andas igen. Någon hade hållit sina händer runt hans hals väldigt hårt. En sista klar bild föll för Johnnys ögon innan ett kompakt mörker lägrade sig. Han såg Jennifer sitta grensle över honom. Hon rörde sig upp och ned, upp och ned. På var sin sida av sig såg han två andra tjejer som satt med knäna hårt tryckta över hans armar. Han såg någon som hade dragit på sig kängor och vars ena fot nu susade förbi mot honom. Efter det blev allt svart, och det var svart under vad som kändes som en väldigt lång tid.

Fortsättning följer....

fredag 24 januari 2014

I en omvänd värld - Del 2

Del 2 

Johnny hasade sig sakta och mödosamt upp mot väggen. Sakta gick han bort mot fönstret som vette ut mot ett rasande snöväder. Armarna hade han tryckta mot magen, ungefär som om han försökte hålla fast i något. Ibland hjälpte det mot ångesten. Omedveten om det så sökte sig hans händer till en viss punkt nedanför armvecken. Blåmärkena som hade gått från blått till djuplila hade prytt honom likt en ständig påminnelse och hade inte bleknat bort helt och hållet fören någon månad sedan. På något vis kunde han fortfarande känna någon sorts fantomsmärta stråla ut från dem och skjuta ned i resten av armen. Samma sak gällde sprickan i huvudet vid tinningen. Ingen värktablett i världen verkade kunna bota den konstanta spänningsvärken.

Det var så lustigt, för den där dagen hade börjat så bra. Det hade varit den första gången han hade känt sig riktigt glad på mer än ett år. Allt tack vare att hans bästa vän Steffi skulle komma tillbaka från huvudstaden och hälsa på honom under några dagar. De hade pratat nästan varje dag via telefon eller över internet det första halvåret men sen hade det klingat av lite i taget. Nu hade de inte träffats sen han flyttade dit efter att Steffis mamma fick den där chefspositionen på något stort företag där uppe. Men nu skulle han i alla fall komma och hälsa på.

Fredagen då Steffi skulle komma var varm och kvav. Johnny gick upp tidigt, gjorde sig i ordning och var i skolan tidigare än han brukade. Det visade sig bli en lugn dag och han blev gladare och gladare för varje timme som tickade förbi. På lunchen satt han med de vanliga klasskamraterna när Jennifer, skolans coolaste tjej dundrade ned på en stol bredvid dem. "Tjena snyggingar, vad ska ni göra ikväll?" Johnny satt tyst, låtsades vara försjunken i sin mat men de andra svarade försynt och blygt att de inte hade något planerat. "Kom till min fest ikväll då! Mina föräldrar är borta tills på söndag så vi ska ha värsta röjjet!" Mumlandet från Johnnys klasskamrater verkade växlas upp till ett glatt kvitter och det pratades ett tag om vart hon bodde, när man kunde komma och hur man skulle få tag i dricka. Johnny däremot tänkte att de gott och väl kan få dricka sig glömska, han hade i alla fall bättre saker för sig.

Halvtimmen efter skolan gick långsammare än vad resten av dagens timmar verkade ha gått men tillslut så hörde han ett dundrande och smattrande från det annalkande tåget som Steffi kom med. Tåget saktade in vid perrongen och ut gick människor i tjog. Sedan kom Steffi.  Johnny drog ofrivilligt efter andan, Steffi såg helt annorlunda ut. Hans svarta hår var blekt och bakåtslickat, han hade tighta kläder som framhävde hans manliga bringa och inte ett enda plagg saknade tydliga märkesloggor. Johnny gick fram till honom och Steffi log. "Tjena! Känner du inte igen mig eller?" Johnny stammade fram "Du ser inte ut som jag minns dig bara." Steffi ryckte på axlarna. "Efter att morsan fick det där jobbet så började hon köpa massa dyra märkeskläder till mig. Som om jag behöver se ut på ett visst sätt bara för att hon tjänar pengar."

På vägen hem var det som om han aldrig hade åkt, de skämtade och pratade om hur konstigt det var i huvudstaden och hur tråkigt det  var i Vänn. De lämnade hans packning på Johnnys rum och satt sig i köket för att dricka kaffe och röka inomhus under fläkten. "Vart är dina föräldrar då, Johnny?" Surrandet från fläkten, lukten från kaffet och röken från cigaretterna blandades i Johnnys huvud och sänkte sig som ett lugn över honom. "Hade jag glömt säga det? Min farbrors fru fick barn för några dagar sedan så de åkte iväg för att hälsa på dem i några dagar. Tror de kommer tillbaka på måndag." Steffi nickade. "Vad ska vi göra ikväll då? Finns det någon fest att gå på?" Johnny satt tyst en stund och svarade sedan "Jag tänkte att vi kunde kolla någon film eller så. Känner inte riktigt för att festa. " Han stod tyst en stund. "Men det finns en fest som en tjej på skolan har." Steffi satt och gnolade någon popmelodi men sa sedan: "Vi skulle ju kunna gå och kolla om det är nått att ha? Suger det kan vi ju gå och ta någon pizza eller nått, kanske se en film på bio. Vad säger du?" Johnny tänkte efter en stund men gav med sig tillslut "Det skadar väl inte att bara gå och kolla hur det är."

Två timmar senare stod de i den mysiga kvällsvärmen utanför Jennifers våningshus. Musiken spred sig mellan gatorna som ringar på vattnet och porten stod vidöppen, som en inbjudande hägring mot socialt umgänge. De gick in, spänt förväntansfulla och glada. Kvällen stod sig glatt ut mot vad Johnny hade förväntat sig. De blev bjudna på dricka men inte trakasserade.Ja, det var trevligt att bli pratad med som en medmänniska istället för som ett objekt för en gångs skull.

Ytterligare två timmar senare var det becksvart ute. Johnny och Steffi hade fått lite för mycket i sig och lullade runt på samma sätt som alla andra. Tillslut satt de tillsammans med ett gäng tjejer i sofforna i det stora vardagsrummet och pratade om Steffis skola. Johnny satt tyst och lyssnade med halva sin uppmärksamhet, den andra halvan kändes luddig och diffus. Han tänkte något om att det inte var många kvar på festen. Den tanken fick honom att titta sig omkring och sanningen var att det i själva verket bara var han, Steffi och ett tiotal tjejer kvar. Men de hade trevligt så den tanken fick inte mycket utrymme i det kvala utrymmet som fanns kvar inom honom. När Steffi raljerat klart om hur uppnosiga alla killarna var på hans skola så började man prata om något annat. Riktigt vad hängde inte Johnny med i för hans uppmärksamhet hade fastnat på Jennifer. Hon hade satt sig väldigt, väldigt nära honom, så nära att deras lår var tryckta mot varandra. Jennifer verkade inte ha märkt det för hon prata med en vän som satt bredvid henne.

Johnny var medveten om att han hade druckit för mycket, men han hade haft det så trevligt vilket var en så stor kontrast mot hur han hade trott att det skulle bli. När han tittade på Jennifer i ögonvrån så kunde han erkänna för sig själv att hon faktiskt var väldigt söt och av alla tjejerna i skolan som hade trakasserat honom så var hon en av de enda som inte hade det. Han kände sig dragen till henne, men han visste inte om det var tack vare alkoholen eller om det var ren känsla. När han var nykter tyckte han att hon var arrogant och högljudd, hon höll alltid på att latja runt med de andra tjejerna som om de var barn. Men kanske hade han haft fel, kanske fanns det saker hos Jennifer som han inte sett förut.

När Jennifer efter en stund vände sig om så möttes deras ögon och Johnny kunde inte låta bli att le.

Fortsättning följer...

tisdag 21 januari 2014

I en omvänd värld - Del 1


Snön faller som tegelstenar mot marken. Den vita kylan kryper in i märg och ben och lämnar ingen värme ofördärvad. Men i det gråbleka hyreshuset uppe på kullen, fem minuter från centrum i den lilla staden Vänn, tre trappor upp och in i ett modernt inrett hem, spred sig en annan sorts kyla som inte kom av den här kalla årstiden. I ett mörkt rum, hopkrupen i ett hörn, där satt Johnny. Han är sjutton år. Han är en riktig 'karlakarl' enligt omvärlden. Händig, driftig, manlig. Men mest av allt var han overkligt snygg. Han hade ögon som var drömska, hår som svajade i vinden, ett så finmejslat ansikte att man kunde tro att han var en levande romersk byst. Men mer än allt annat så hade han en snygg kropp. Han var muskulös och fast. En anatomisk uppenbarelse. 

"Så jag får skylla mig själv." Viskade han ut i mörkret. "Det är mitt eget fel." Han skulle kunna säga att han var van vid det här laget, men det gjorde det inte enklare att leva med. Det hade börjat nästan över en natt. Flickorna i klassen hade börjat titta annorlunda på honom. När de första flickorna nöp honom i baken så blev han skärrad, förvånad, ja, överraskad. Flickorna fnittrade mot honom och sprang iväg men han stod kvar där och kände sig olustig. "Varför?" tänkte han för sig själv redan då. 

När han blev äldre blev det bara värre. Det som kunde tyckas ha varit oskyldigt nypande hamnade i gränslandet mot det aggressiva. Nu kunde han tacka sig lycklig om han slapp bli upptryckt mot väggen i skolan av grupper av pilska kvinnor som kupade sina händer mellan hans ben. De brukar stå så nära att han kan känna lukten av deras varma andedräkt. Bara tanken av deras mintaktiga, varma andedräkt spred rysningar av obehag genom hans kropp och han kunde aldrig borsta tänderna med något som ens påminde om mint utan att få kväljningar. Inte heller var han ensam om det. 

De andra killarna i skolan, hans nära vänner och hans bekanta, alla upplevde samma sak. Alla blev trakasserade av tjejerna. Det var "normen" sa man. Det spelade ingen roll om man gick till sina lärare, ens rektor, ibland inte ens till sina föräldrar. Man fick alltid svar som bit för bit verkade frysa hjärtat till is: "Men de skämtar bara.", "Flickor är sådana.", "Ta det med en nypa salt, lilla du." Allt medan man ständigt har ångest över att gå till den plats där man borde känna sig säker nog att lära sig om livet. Men det enda man lär sig i skolan i den lilla staden Vänn är att härda ut och sakta men säkert få sin hoppfullhet om ett bättre liv dränerat, ens kropp utnyttjad av skolans flickor och ens rättigheter som människa trampad på. 

Varje dag slutade ungefär på samma sätt. Han höll god min i skolan, hemma, god min vid matbordet på kvällen. Men när han var ensam på sitt rum satt han hopkrupen i sitt hörn i mörkret och försökte förtränga all sin ångest. Han försökte intala sig om att han fick skylla sig själv, det var något Han gjorde som var fel, att Han måste bli bättre på något sätt. I alla fall så var det så han hade kommit att resonera. Men under de senaste sex månaderna hade det blivit svårare att hålla god min. Allt tack vare den där festen han gick på den där nästan exotiskt varma dagen i Juli.

Fortsättning följer...

onsdag 8 januari 2014

Sexualitet


Citatet här under från World Health Organization är antagligen den bästa definitionen av sexualitet som jag än så länge har läst. 
"Sexualiteten är en integrerad del av varje människans personlighet, och det gäller så väl man som kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas ifrån andra livsaspekter. Sexualiteten är inte synonymt med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och inte heller summan av våra erotiska liv. Dessa kan, men behöver inte vara, en del av vår sexualitet. Sexualiteten är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet. Den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa." //WHO 

Faktum är att desto mer jag läser om sexualitet, desto svårare har jag att förstå hur man kan vara trångsynt eller ignorant. Men svaret på det finns till viss del inom mig själv. Jag har aldrig haft något fobi mot någon sorts sexualitet, jag har alltid tyckt att man har rätt till att vara med vem man vill, men det som fick mig att ifrågasätta min egna syn på sexualitet var när swingersklubben Eva&Adam hade ett evenemang på Arbis i Norrköping. 

Jag respekterar andra människors val, men jag kom att reflekterade över hur jag själv kände angående t.ex. Swinging. Om jag är tillsammans med någon så vill jag vara den enda den personen är med. Men är det något jag verkligen känner eller något jag lärt mig av samhällets "normer"? Är det samma sak med alla andra saker jag "tycker" eller "tror" på?
Jag har inte djupdykt ned i allt jag behöver ta reda på, vägen dit är nog lång och fylld med hinder. Men är det något jag än så länga har dragit en slutsats om så är det detta: Det finns inget som är "normalt". Inte heller något som är "onormalt", för alla är unika på sina egna vis. Den enda faktorn vi har gemensamt är att vi är människor; och vi kommer i en till synes ändlös mängd variationer. 

Men oavsett vilket kön vi har, vilka sexuella preferenser vi följer, oavsett om vi är rika eller fattiga, oavsett färgen på vår hud, på våra ögon eller vårt hår, oavsett vilket land vi kommer ifrån, vilken religion vi tror på, oavsett allt vi väljer att tro på om oss själva eller om andra, så är vi i grunden likadana; och vi borde bli lika behandlade. Alla människor borde ha samma rättigheter och samma skyldigheter. 
Man kan födas med ett handikapp, man kanske inte är lika snabblärd eller lika intelligent som någon annan, men det är det som är en del av vara unik. Jag tror att varje individ på denna planet har en mening. Även om vissa av oss kanske inte har samma förutsättning så tror jag att alla fyller ett syfte. Alla har något inom sig som bara den personen kan åstadkomma. I grund och botten så är vi människor och vi borde ta hand om varandra. Vi borde respektera och värdera varandra för det vi är och inte för det någon annan vill att man ska vara. 

Det är min förhoppning att jag - med den här bloggen som något sorts bollplank - kan hjälpa andra människor. Jag vill lära mig mer om sexualitet, om livsstilar, jag vill prata med andra människor om deras erfarenheter, deras åsikter och trossatser. Jag vill lära mig och jag vill dela med mig. Förhoppningsvis kan jag lyckas intervjua andra människor, kanske kan jag hitta förebilder åt oss alla. Det är min förhoppning, och hur det än slutar så ska jag åtminstone försöka. 

Ingen annan kan vad du kan

Det hela började med min egen ignorans.

Jag har, som många andra, växt upp i ett samhälle där man gärna vill klassa människor som antingen ”normal” eller ”onormal”. Man försökte passa in, bli accepterad och grupperad . Men för mig var det så att jag nog aldrig passade in. Även fast jag har försökt något enormt. Jag valde att tro på många olika saker, tycka på många olika sätt, alltid utan att helt förstå.

Jag vet inte hur det kom sig att jag började ifrågasätta allt jag gjorde. Kanske var det för att mitt liv verkade återupprepa sig, kanske var det för att jag ännu en gång fick gå igenom något smärtsamt. Men hur det än kommer sig så började jag ifrågasätta allt! Vem jag var, vad jag kände, varför jag tyckte som jag gjorde och svaret var egendomligt befriande: Jag var ignorant. Okunnig. Fördomsfull. Så jag bestämde mig för att försöka att aldrig döma någon eller något utan att veta tillräckligt mycket.

Det är det jag tänkte göra här. Dela med mig av svaren jag får från mina egna frågor. Visa er den sanning jag själv letar efter och förhoppningsvis göra världen till en bättre plats.

Ingen annan kan vad du kan: vara den du är.

//Nemo