Tårarna rann nedför Johnnys kinder. De var våta klot av sorg som gjorde sig en mångdelad väg nedför hans hud. Hans föräldrar satt som förstenade framför honom i den blekröda soffan när han stötvis berättade om vad som hade hänt den där helgen de var borta. Psykologen satt i en fåtölj vid sidan om dem. Han såg ut som en man med torr humor, men han tog sitt jobb seriöst.
Steffi hade mått så dåligt. Han hade gjort ungefär samma sak som Johnny: förträngt och ignorerat. Ingen visste, inget märkte. Men inombords så värkte det något enormt av skuld och smärta. Hans föräldrar var upptagna med sina jobb, hans syskon för små för att veta vad man borde göra. I skolan fick han utstå de vanliga sexuella anspelningarna men nu var han svagare. När tjejerna tafsade på honom nu byggdes bara en övertygelse upp inom honom: Han var inte värd mer.
De två månaderna som gick innan han inte orkade mer innehöll många tillfällen då han lät tjejerna göra vad de ville med honom. Han gick med på allt och fick rykte av att vara lättfotad. Han drack för mycket, för ofta. Men likt en tändsticka i brand så slocknar elden snabbt. På väg hem efter att ha varit med en av tjejerna från skolan, med allt vad det innebar, så gick han förbi den där bron som var två kvarter från hans hem. Han stannade, plötsligt förtrollad av bilarnas ljusslöjor. Han tänkte inte längre. Han agerade.
Psykologen envisades om att man skulle göra en anmälan. Johnnys föräldrar höll med. Men Johnny kunde inte ens uppmana energi nog till att fortsätta i skolan, hur skulle han då kunna konfrontera allt det här? Men i slutänden så var det Steffi som fick Johnny att ta till mod och bita i. Johnny ville ha rättvisa för både sig själv och för Steffi. Men att vägen dit skulle vara så svår hade han aldrig kunnat ana.
Fortsättning följer...
